I slutet av förra veckan kom första snön till oss. Faktiskt inte som slask som snabbt tinade bort utan fin kallsnö som fortfarande ligger kvar och det fortsätter snöa. Hurra säger jag! Bor man där vi gör så vet man att i morgon kan den vara borta och kanske inte komma åter förrän i januari därför ser jag till att njuta varje sekund jag kan. Jag älskar verkligen snö och RIKTIGA vintrar. En riktigt stor och maffig snöhög är liksom ren och skär lycka – att ta barnen i händerna och bara hoppa rakt ut och landa i tjock snö…ahhh. När det är snö och minusgrader ute så gör det någonting med mig, det är nästan magiskt. Det går bortom att jag tycker det är vackert att se på och kul med vintersporter, vilket jag också gör. Det är som att det infinner sig en slags inre frid… som håller i sig ända tills det blir töväder, slask och regn. Då är det nästan som om någonting dör inuti mig. Det låter kanske lite knäppt men jag märkte redan när jag var liten att jag påverkades mycket av vädrets växlingar och allra helst på vintern. Att vintrarna började bli mildare och att det oftare blev slaskiga dagar var en av de första sakerna jag började oroa mig för som barn och jag gjorde kopplingen till miljöförstöring och klimatförändringar (fast man sa nog något annat i början av 90-talet). Då började jag skriva upp temperaturen varje dag, mäta snödjup på vintern – lite nördigt men det var mitt sätt då att hantera oron. Så, faktiskt är det så att en drivkraft jag har för att minska vår klimatpåverkan är att jag så väldigt gärna vill ha kvar kalla vita vintrar.  Det finns en mängd annat mycket värre att drabbas av i och med klimatförändringen men att snön blir något våra barn bara får se på foton eller måste resa norr om polcirkeln för att se känns för mig väldigt ledsamt. Så nu ska jag ut och njuta så länge det går!

Läs mer här om hur Sverige kan komma att påverkas när temperaturen stiger.

Write A Comment

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.